Andas i Peking är som att röka 40 cigaretter per dag

Att jämföra en hel dags andning med att röka ett helt paket cigaretter låter som en överdrift, men det är precis den typen av beräkningar som forskare och miljöorganisationer gjort under Pekings värsta smogperioder. Luftföroreningarna i den kinesiska huvudstaden har vid upprepade tillfällen legat på nivåer som klassas som “farliga” enligt internationella index, och konsekvenserna för de tolv miljoner människor som bor där är svåra att komma undan.

Hur farlig är luften egentligen?

Luftkvalitet mäts vanligen i partiklar som PM2.5 — mikroskopiska partiklar små nog att tränga djupt ner i lungorna och ut i blodomloppet. Världshälsoorganisationen rekommenderar att den genomsnittliga dygnsexponeringen inte överstiger 25 mikrogram per kubikmeter. Under Pekings mest akuta smogperioder har mätstationer registrerat värden som varit mångdubbelt högre än så, vilket är grunden till jämförelserna med passiv rökning i stor skala.

“Det är inte en fråga om obehag längre, det är en fråga om år av förlorad livslängd för de som exponeras kroniskt”, som flera luftkvalitetsforskare konstaterat om storstadssmog i Asiens mest förorenade regioner.

Varför har det blivit såhär illa?

Kinas snabba industrialisering och urbanisering under de senaste decennierna har skapat en perfekt storm: kolkraftverk, tung industri, en explosionsartat växande bilpark och en geografi där Peking ligger i en dalgång som fångar in föroreningarna istället för att låta dem blåsa bort. Kombinationen gör att smogen på vissa dagar bokstavligen döljer skyskrapor bara några hundra meter bort.

Några av de vanligaste källorna till Pekings luftföroreningar:

• Kolkraftverk för el- och värmeproduktion i regionen
• Tung industri och byggsektorns damm
• Det kraftigt ökade antalet bilar på huvudstadens vägar
• Väderförhållanden som gör att föroreningar samlas istället för att skingras

Vad gör myndigheterna åt saken?

Kinesiska myndigheter har på senare år infört allt mer drastiska åtgärder vid akuta smoglarm — allt från att stänga fabriker och skolor till att förbjuda hälften av privatbilarna från att köra samma dag, baserat på registreringsskyltens sista siffra. Det är kortsiktiga plåster på ett strukturellt sår, men de visar också att problemet tas på allvar högst upp i systemet.

Drabbar smogen alla Pekingbor lika mycket?

Nej, precis som med de flesta miljöproblem slår luftföroreningarna hårdast mot de som har minst möjlighet att skydda sig. Välbeställda invånare kan investera i luftrenare för hemmet, dyra ansiktsmasker med hög filtreringsgrad och i vissa fall flytta tillfälligt till mindre förorenade regioner under de värsta perioderna. För byggarbetare, gatuförsäljare och andra som tillbringar stora delar av dagen utomhus finns sällan samma möjligheter, vilket gör smogen till en fråga om ojämlikhet lika mycket som om miljö.

Går det att göra något åt det på lång sikt?

Här ligger den svåraste delen av ekvationen. En övergång bort från kolkraft och tung industri tar årtionden och kräver enorma investeringar, samtidigt som miljontals människors försörjning är kopplad till just de branscherna. Det är samma typ av avvägning som präglar många miljödebatter globalt — som när man diskuterar om en flygresa faktiskt gör större skada för miljön än vad man tror, eller när frågan om vattenbrist plötsligt blir en varningsklocka för länder som trott sig vara förskonade.

Peking må vara ett extremfall, men staden fungerar också som ett varnande exempel för resten av världen: ekonomisk tillväxt utan hänsyn till luftkvaliteten har ett pris, och det priset betalas till slut av lungorna hos vanliga invånare — inte av de beslut som en gång ledde dit.