Så olika blir reaktionerna när män och kvinnor pratar om sexuella trakasserier

Sexuella trakasserier är knappast något som drabbar bara en grupp, men reaktionerna på att berätta om dem skiljer sig ofta kraftigt beroende på vem det är som talar. När en kvinna öppet delar sin erfarenhet av trakasserier möts hon i regel av medkänsla, men också ifrågasättande av detaljer i berättelsen. När en man gör samma sak är den vanligaste reaktionen i stället förvåning, skämtsamhet — eller att erfarenheten helt enkelt tonas ner. Det säger något om hur djupt rotade föreställningarna om kön och utsatthet fortfarande är, även i samtal som är tänkta att öka förståelsen.

Varför bemöts mäns och kvinnors berättelser så olika?

En stor del av förklaringen ligger i förväntningar på vem som “kan” respektive “inte kan” bli utsatt. Kulturella normer om maskulinitet gör att många fortfarande har svårt att se män som potentiella offer för sexuella trakasserier, vilket i sin tur gör att en mans berättelse riskerar att mötas med misstro eller bortförklaringar — “det var väl inte så farligt”, eller rentav skämt om att han borde vara smickrad.

Kvinnors berättelser möts sällan av samma typ av skämt, men i stället ofta av en annan sorts ifrågasättande: vad hade hon på sig, var befann hon sig, och varför sa hon inget tidigare. Båda mönstren, om än olika till formen, tenderar att flytta fokus från gärningspersonen till den som blivit utsatt.

“Så länge vi har olika måttstockar för vem som får vara offer, kommer vi aldrig komma åt trakasserier på ett heltäckande sätt”, är ett resonemang som återkommer bland forskare som studerar jämställdhet och utsatthet.

Vilka konsekvenser får de dubbla måttstockarna?

De olika reaktionsmönstren får konkreta effekter för vilka som vågar berätta:

• Män som utsatts riskerar att inte bli tagna på allvar, vilket kan göra att de aldrig anmäler eller ens berättar för närstående
• Kvinnor riskerar i stället att mötas av misstro kring detaljerna i sin berättelse
• Båda grupperna riskerar att uppleva skamkänslor som gör att de håller tyst i efterhand
• Arbetsplatser och institutioner kan i förlängningen underskatta hur vanligt förekommande trakasserier faktiskt är, eftersom mörkertalet blir större

Har det blivit lättare att prata öppet om trakasserier?

Det offentliga samtalet om sexuella trakasserier har generellt sett öppnats upp de senaste åren, mycket tack vare att fler väljer att dela sina erfarenheter offentligt. Samtidigt visar undersökningar att en stor andel av dem som utsätts fortfarande aldrig berättar för någon, vilket tyder på att en ökad synlighet i offentligheten inte automatiskt innebär att det blivit enklare att berätta i sitt eget liv.

Vad krävs för att bemötandet ska bli mer jämlikt?

Forskare som studerar frågan brukar peka på att det handlar om att bredda bilden av vem som kan vara utsatt, snarare än att ställa olika gruppers erfarenheter mot varandra. Ett samtalsklimat där både mäns och kvinnors berättelser tas på lika stort allvar, utan vare sig skämt eller misstro, verkar enligt de flesta bedömare vara en förutsättning för att fler ska våga berätta överhuvudtaget — och för att trakasserier på sikt ska kunna motverkas mer effektivt.

Det hänger nära ihop med bredare frågor om jämställdhet, som 8 sätt att stödja den feministiska kampen — ett mer jämlikt bemötande av utsatthet är sällan skilt från ett mer jämlikt samhälle i stort.