Sitter det i generna? Så mycket är faktiskt ärftligt

“Det sitter i generna” är en av de där meningarna som slängs ur mun så fort någon liknar en förälder lite för mycket – i humör, i kroppsbyggnad, i förmågan att alltid komma försent. Men hur mycket av oss bestäms egentligen av dna:t vi föddes med, och hur mycket handlar om allt det som händer efter det? Det är en fråga som splittrat forskare betydligt längre än den splittrat middagssällskap.

Vad menas egentligen med att något “sitter i generna”?

Gener är i grunden bara instruktioner – recept som cellerna i din kropp läser av för att bygga protein och styra funktioner. En del av de recepten är i praktiken låsta: ögonfärg, blodgrupp och en rad ärftliga sjukdomar följer tydliga genetiska mönster. Men de flesta mänskliga egenskaper, som personlighet, intelligens och till exempel risk att utveckla ett beroende, verkar snarare vara ett samspel mellan många gener och den miljö du växer upp i, snarare än en enskild “gen för” ett visst drag.

“Gener laddar pistolen, miljön trycker av”, brukar det sammanfattas inom beteendegenetiken – en förenkling, men en som fångar något viktigt om hur arv och miljö samverkar snarare än konkurrerar.

Kan beteenden verkligen ärvas?

Forskning på tvillingar som växt upp isär har länge använts för att försöka separera arv från miljö, eftersom identiska tvillingar delar hela sitt dna. Sådana studier antyder att en hel del av variationen mellan människor i saker som temperament och sårbarhet för vissa sjukdomar har ett genetiskt inslag – men sällan i närheten av hela förklaringen. Uppväxt, relationer, socioekonomi och rena slumpmässiga händelser i livet väger ofta minst lika tungt.

Några saker forskningen är relativt överens om påverkas av både arv och miljö i olika hög grad:

• Kroppslängd och vissa fysiska drag – starkt genetiskt
• Vissa psykiatriska tillstånd – genetisk sårbarhet i kombination med livshändelser
• Personlighetsdrag som utåtriktning – delvis ärftligt, delvis format av uppväxt
• Beroendeproblematik – en genetisk sårbarhet som kräver miljö och tillfälle för att triggas

Betyder det att man är dömd av sina gener?

Nej, och det är kanske den viktigaste poängen. Att ha en genetisk sårbarhet för till exempel beroende betyder inte att man per automatik utvecklar det – precis som att inte ha den sårbarheten inte gör någon immun. Generna sätter ramar och ökar eller minskar sannolikheter, men de skriver sällan ett facit i sten. Det är en av anledningarna till att syskon som växer upp i samma hem, med i teorin liknande arv, ändå kan bli väldigt olika vuxna.

Så vad ska man egentligen ta med sig?

Nästa gång någon skyller ett beteende på att “det sitter i generna” är det värt att komma ihåg att det sällan är hela sanningen, även om det ligger något i påståendet. Arv sätter en ram runt vem du kan bli, men miljön, valen och slumpen målar det mesta som faktiskt hamnar innanför den ramen. Den insikten är på sätt och vis mer hoppfull än tanken att allt redan är förutbestämt i en dna-sträng – för den betyder att det du gör faktiskt spelar roll, oavsett vilket startläge du fick med dig. Den som är nyfiken på hur arv och beteende hänger ihop i praktiken kan också fundera på varför våra två dödligaste droger är helt lagliga, eller varför illegala piller strömmar in i Sverige trots att sårbarheten för beroende ser så olika ut från person till person.