Därför kan en redaktion avpublicera ett reportage om en fetischfest

Att en redaktion drar tillbaka ett redan publicerat reportage är ovanligt, men det händer – och när det gäller skildringar från fetisch- och BDSM-miljöer finns särskilda skäl till att integritet väger tyngre än vanligt. Avpublicering är sällan ett tecken på att själva ämnet var fel att beskriva, utan handlar oftast om hur enskilda personer i texten kan identifieras.

Vad väger tyngst när ett reportage dras tillbaka?

Publicistiska grundregler i Sverige bygger på att den som medverkar i ett reportage ska förstå vad publiceringen innebär, och kunna ge ett informerat samtycke till hur den egna medverkan framställs. I miljöer där deltagare rör sig med förväntan om ett visst mått av anonymitet – som fetisch- och BDSM-sammanhang ofta bygger på – blir konsekvenserna av en identifierbar bild eller beskrivning betydligt allvarligare än i de flesta andra reportage.

Om det i efterhand visar sig att någon kunnat identifieras trots att den personen inte var medveten om räckvidden, eller att samtycket till publicering var otydligt formulerat, kan en redaktion välja att avpublicera snarare än att låta texten stå kvar med en risk för skada.

Publicering utan tydligt samtycke kan skada betydligt mer än den nyhet den var tänkt att förmedla.

Är det censur att dra tillbaka ett reportage?

Nej, menar de flesta medieetiska experter – avpublicering av det här slaget skiljer sig från censur genom att det är redaktionen själv, inte en utomstående myndighet, som fattar beslutet utifrån sina egna yrkesetiska regler. Skillnaden är central: det handlar om ett internt ansvarstagande för hur enskilda människor påverkas av en publicering, inte om att ämnet i sig skulle vara otillåtet att skildra.

Fetisch och BDSM som livsstil och community är fullt legitima att rapportera om, och seriös journalistik om sexualitet fyller en viktig funktion genom att avdramatisera och nyansera bilden av praktiker som annars lätt exotifieras eller stigmatiseras.

Vilka lärdomar drar redaktioner av sådana här beslut?

Efter att ett reportage dragits tillbaka brukar redaktioner se över sina rutiner kring samtycke – bland annat genom att vara tydligare redan innan publicering om hur bilder, citat och beskrivningar kommer att spridas, och genom att ge medverkande möjlighet att granska hur de framställs innan texten går i tryck eller publiceras digitalt.

Några principer som fler redaktioner numera arbetar efter:

• Tydligt samtycke innan publicering, inte bara innan intervjun genomförs.
• Möjlighet till granskning av citat och beskrivningar för den som medverkar.
• Snabb avpublicering om det visar sig att någon känner sig identifierad mot sin vilja.

Att dra tillbaka ett reportage är obekvämt för en redaktion, men det är ofta det enda rimliga svaret när integriteten hos de som medverkat hotar att väga lättare än nyhetsvärdet. Ett sunt medielandskap tål att erkänna misstag – särskilt när det handlar om människor som litat på att deras medverkan skulle hanteras varsamt.