Därför är det en usel idé att sprida namn och bild på skolmördare

Så fort ett skolattentat blir känt sätter jakten igång. Namn, gymnasiebild, Instagramkonto, gamla klasskompisars vittnesmål – allt sprids i flödet innan polisen ens hunnit bekräfta detaljerna. Impulsen är begriplig: vi vill förstå vem, varför, hur. Men just den impulsen är enligt forskare på området en av anledningarna till att den här sortens våld fortsätter att upprepas.

Varför är det ens en fråga?

Namnet och ansiktet på en gärningsperson känns som grundläggande nyhetsinformation, ungefär som vid vilket annat brott som helst. Skillnaden är att skolattentat, till skillnad från de flesta andra brott, tycks fungera som en sorts förebild för nästa gärningsperson. Kriminologer som studerat masskjutningar i skolmiljö, bland andra den amerikanska forskaren Adam Lankford, har pekat på att en del av gärningspersonerna uttryckligen sökt den uppmärksamhet och “berömmelse” som tidigare dåd genererat i medier.

Vad är egentligen smittoeffekten?

Fenomenet brukar kallas smittoeffekten eller kopieringseffekten (på engelska “contagion effect”), och det handlar inte om att medierapportering orsakar våld i sig, utan om att intensiv, namngiven och personfokuserad bevakning enligt flera studier tycks öka sannolikheten för efterföljande dåd inom en avgränsad tidsperiod. Forskaren Jennifer Johnston har tillsammans med kollegor visat på statistiska mönster som talar för en sådan koppling, även om forskningsfältet fortfarande är under utveckling och inte alla resultat är entydiga.

“Ju mer uppmärksamhet en gärningsperson får, desto mer attraktiv blir handlingen för nästa person som redan bär på liknande tankar”, sammanfattar flera forskare inom fältet resonemanget – ett hedgat men återkommande fynd i den internationella litteraturen.

Flera medieorganisationer, bland annat i USA, har därför börjat testa riktlinjer som går ut på att fokusera rapporteringen på offren, samhällets reaktion och förebyggande arbete – snarare än på gärningspersonens namn, bild och “manifest”. Tanken är att ta bort den belöning som uppmärksamheten kan utgöra, utan att för den skull mörka vad som hänt.

Så vad borde vi göra istället?

Det betyder inte att man ska tiga om att något inträffat – allmänheten har all rätt att få veta vad som hänt. Men det finns en tydlig skillnad mellan att rapportera fakta och att sprida gärningspersonens namn, bild och personliga konton vidare i sociala flöden, ofta långt bortom vad någon redaktion någonsin skulle publicera.

Några principer som förespråkas av medieforskare och journalistorganisationer:

• Fokusera på offren och de drabbade, inte på gärningspersonen.
• Undvik att sprida gärningspersonens egna bilder, texter eller inspelningar vidare.
• Var återhållsam med detaljerade beskrivningar av tillvägagångssätt.
• Lyft fram varningssignaler och förebyggande insatser snarare än en persons biografi.

Det är en liten förskjutning i fokus, men enligt forskningen på området kan den göra skillnad. Att avstå från att sprida namn och bild är inte att blunda för verkligheten – snarare ett sätt att inte ge nästa gärningsperson exakt den plattform hen kanske är ute efter.

Vad gör vi som privatpersoner i flödet?

Redaktioner kan sätta riktlinjer, men i praktiken sprids det mesta i dag vidare av vanliga användare i sociala medier långt innan någon redaktion hunnit fatta beslut om hur de vill rapportera. Det gör att ansvaret i praktiken delas: varje delning, varje skärmdump av en gärningspersons profil, bidrar till att exakt den uppmärksamhet forskningen varnar för sprids vidare – oavsett vad den ursprungliga nyhetskällan valt att fokusera på.

Ett enkelt riktmärke, som flera medieetiska organisationer förespråkar, är att fråga sig varför man delar något innan man gör det. Handlar det om att sprida viktig samhällsinformation, eller om nyfikenhet på gärningspersonens person? Är svaret det senare, är det ofta ett tecken på att man är på väg att bidra till precis den smittoeffekt forskningen försöker motverka.

Läs också om varför vi behöver ett pressetiskt system och om hur nätets hatare faktiskt är färre än det känns.