Att vara monogam är inte ens naturligt — så varför lever nästan alla vi känner så?

Nästa gång du är på middagsbjudning, titta dig omkring. Par, par, par, kanske en singel som artigt blir tillfrågad när hen “ska träffa någon”. Vi har byggt hela vårt sociala liv kring siffran två och antagandet att vara monogam är det naturliga slutmålet för alla. Problemet är bara att naturen, om vi frågar biologerna, knappt röstar för modellen.

Djurriket håller inte med oss

Endast en liten andel av däggdjursarterna lever i vad forskare skulle kalla strikt monogami, och även bland de arter som brukar lyftas fram som trogna förekommer enligt studier ofta otrohet i det vilda. Att vara monogam är alltså inte något biologiskt standardläge för oss som art, snarare ett av flera möjliga sociala arrangemang som råkat bli normen i just vår kultur. Fåglar brukar ofta lyftas som motexempel med sina livslånga par, men även där har genetiska studier på senare år visat att en förvånansvärt stor andel ungar har en annan far än den sociala partnern, vilket antyder att även “trogna” arter sällan är monogama i strikt biologisk mening.

Hur ser det ut i andra kulturer historiskt?

Antropologiska studier av samhällen världen över visar att en förvånansvärt stor andel historiskt tillåtit eller praktiserat någon form av polygami, även om strikt monogami dominerat i västvärlden under lång tid. Det är alltså inte bara djurriket som antyder att tvåsamheten är mer kulturellt vald än universellt mänsklig, utan även den mänskliga historien själv, betraktad i sin helhet snarare än genom en enda kulturs glasögon.

Är det svårt att vara monogam av naturliga skäl?

Delvis, ja. Forskare som studerar parbindning menar att dragningen till fler än en partner kan vara evolutionärt sprungen ur fördelar som spridd genetisk variation, snarare än ett tecken på personligt misslyckande hos den som känner sig lockad utanför relationen. Att vara monogam kräver alltså i viss mån ett medvetet val ovanpå biologin, inte bara passivt naturligt beteende.

Så varför blev tvåsamheten normen ändå?

Antropologer och sociologer pekar ofta på en kombination av faktorer:

• Ekonomiska strukturer där arv och egendom lättare kunde spåras genom en tydlig, avgränsad familjeenhet med en partner
• Religiösa och kulturella normer som över århundraden format vad som setts som moraliskt rätt
• En praktisk fördel i att dela på resurser och barnomsorg mellan just två vuxna i samma hushåll

Att något är utbrett betyder inte att det är obligatoriskt, bara att det historiskt varit bekvämt för samhället att organisera sig kring.

Handlar det bara om sex eller om något mer?

En vanlig missuppfattning är att hela debatten om att vara monogam eller inte enbart handlar om bara sex med fler partners. I praktiken pratar de flesta forskare och terapeuter minst lika mycket om emotionell exklusivitet, alltså vem man delar sina djupaste tankar och sin sårbarhet med, som om den fysiska aspekten. Det gör frågan betydligt mer mångfacetterad än rubrikerna ofta ger sken av.

Känslan säger något annat än biologin

Även om naturen inte kräver att man ska vara monogam, finns det gott om psykologisk forskning som antyder att många människor ändå mår bra av en känsla av exklusivitet och trygghet tillsammans med en partner. Svartsjuka och behov av tillhörighet må vara kulturellt förstärkta, men de känns sällan påhittade när man sitter mitt i dem och bara vill veta att ens partner stannar.

Är det ens rimligt att kräva att en partner ska räcka till allt?

Det är en fråga fler par börjat ställa sig högt, snarare än att viska den. Att förvänta sig att en enda partner ska täcka behovet av bästa vän, älskare, ekonomisk trygghet, förälder till ens barn och intellektuell sparringpartner på samma gång är, enligt flera relationsforskare, en förvånansvärt ny och krävande uppfinning historiskt sett. Tidigare fördelades de rollerna ofta på ett helt samhälle snarare än en enda monogam relation.

Alternativen får allt mer plats

Polyamori, öppna relationer och andra icke-monogama upplägg, där bara sex med fler än en person är en accepterad del av relationen, diskuteras i dag betydligt mer öppet än för bara ett par decennier sedan. De utgör fortfarande ett litet fält jämfört med tvåsamheten, men det växer stadigt i takt med att samtalsklimatet mjuknar.

Kanske är den ärligaste slutsatsen att monogami varken är naturens påbud eller ett misslyckande om man väljer bort den tillsammans med sin partner. Det är ett val, precis som allt annat vi bestämt oss för att kalla normalt, och som med de flesta val mår det bra av att faktiskt väljas medvetet i stället för att bara ärvas rakt av.