Mitt barn tycker inte om mig – så vanligt är det faktiskt

Klockan är sju, det är dags för godnattsagan, och ettåringen river sig ur pappans famn med en desperation värdig en actionfilm, för att klänga sig fast vid mamma istället. Det gör ont, oftare än man vill erkänna, att i praktiken höra sitt eget barn säga: inte du. Tanken “mitt barn tycker inte om mig” landar snabbt, och den är svår att skaka av sig mitt i middagsstöket.

Det handlar sällan om vem som är “bäst”

Utvecklingspsykologer menar att barn ofta går igenom faser där de knyter sig extra hårt till en primär anknytningsperson — inte för att den andra föräldern gjort något fel, utan för att hjärnan i den åldern bokstavligen behöver en trygg bas att utgå ifrån. Den förälder som funnits mest fysiskt närvarande under en viss period, till exempel under föräldraledigheten, blir ofta den tillfälliga favoriten. Det är biologi och anknytning som spelar ut sig, inte en dom över den avvisade förälderns förmåga eller känslomässiga värde.

Barnet väljer inte bort dig. Det väljer just nu en trygghet, och den kan se olika ut i olika faser, som en barnpsykolog beskrivit det för oss.

Varför känns det så personligt när barnet avvisar en förälder

Därför att det är just personligt riktat, till skillnad från de flesta andra föräldrautmaningar. Ett barn som vägrar sova eller äter dåligt känns sällan som ett omdöme om dig som person. Ett barn som aktivt kryper undan din famn för att nå den andra föräldern gör det. Psykologer påpekar att den känslan är fullt rimlig att ha — men att den sällan säger något sant om relationen på lång sikt, bara om just den här fasen barnet befinner sig i.

Det är också värt att komma ihåg att spädbarn och småbarn ännu inte har förmågan att resonera kring känslor på det sätt en vuxen gör. Barnet “bestämmer” inte aktivt att avvisa en förälder som en form av bestraffning eller kritik — den typen av avsiktlig, riktad känsla kräver en mognadsnivå som helt enkelt inte finns på plats än. Det som ser ut som ett medvetet val är i praktiken en instinkt, lika omedveten som att gråta när blöjan är blöt.

Är det annorlunda för pappor än för mammor

Ofta, ja — men inte alltid av de skäl man tror. Eftersom det historiskt vanligen är mammor som tar ut större delen av föräldraledigheten blir det ofta pappan som hamnar i rollen som den tillfälligt avvisade, vilket kan förstärkas av en redan existerande oro över att “missa” barnets tidiga år. Forskare påpekar dock att mönstret vänder precis lika ofta åt andra hållet i familjer där rollerna sett annorlunda ut, vilket bekräftar att det handlar om vem som varit mest närvarande fysiskt, inte om kön i sig.

Vad den avvisade föräldern kan göra

• Fortsätt dyka upp i vardagen, även när det känns tacklöst — konsekvens bygger relation över tid, inte enstaka stora gester.
• Undvik att ta över med tvång i stunder av avvisning, det förstärker ofta motståndet och gör kvällen värre för alla.
• Skapa egna små ritualer som bara ni två har, utanför de stunder där konkurrensen om mamma eller pappa är som hårdast.
• Påminn dig själv om att barnet inte “tycker illa om dig” — det navigerar bara efter vad som känns tryggast just nu.

Fasen brukar gå över

De flesta föräldrar som varit igenom det vittnar om samma sak: pendeln svänger. Den förälder som klängdes bort blir plötsligt den enda som duger för blöjbyte, medan den tidigare favoriten hamnar i onåd över en natt. Barn är, helt enkelt, notoriskt opålitliga betygsättare av vilka föräldrar som är bäst.

Så håll ut. Det där “inte du” ikväll är sannolikt ett “bara du” om ett halvår — fråga bara den förälder som just nu bär hela middagsuppdraget själv, och som snart kommer få önska sig en enda kväll ledig från klängandet.

Och till dig som just nu är den föräldern barnet inte vill släppa taget om: njut lite av det, om du kan. Det är också en fas, och den byter riktning fortare än de flesta anar. Ett barn som tycker inte om mig i dag kan mycket väl vara samma barn som skriker “bara mamma” eller “bara pappa” om vem som får somna kvar imorgon.